måndag 14 juli 2008

Enkel lycka. Simple joy.

Jag glömde ju berätta att jag är ensam hemma! Det händer så sällan att jag oftast blir förlamad och inte vet vad jag ska hitta på. Om en stund trillar de väl in, en efter en, men den här ljuva ensamheten, tystnaden och friden ska jag leva länge på. Eftersom min kamera är i Småland bjuder jag på gammal skåpmat. "Det svenska svårmodet" av Marie-Louise Ekman, som står här i Malmö. Jag tycker om den.
Jösses, det är alltså bara i kväll jag är solokvist...
I forgot to tell ypu that I alone at home! This happens so seldom that I usually get paralysed and can't thinl of what to do. In a while they will drop in, one by one, but this sweet loneliness, silence and peace will keep me alive for a long time. Since my camera is on holiday I'll offer you some old stuff. "The Swedish melancholy" by Marie-Louise Ekman. The sculpture is here, in Malmö. I like it.
Goodness, it's just for tonight that I'm on my own...

7 kommentarer:

Jeanette Nord sa...

Oh jag förstår precis din lycka! Jag har precis satt yngsta dottern + kompis på tåget i Ystad. De óch storasyster skall klara sig själva i stan och jag och maken har tre härliga dagar på landet bara vi två! Ack vilken lycka! Då ska vi ägna oss åt sådana romantiska utsvävningar som installera varmvatten beredaren och byta ena gaveln på huset. Jag kan riktigt höra de ömma ord vi kommer att yttra till varandra "hugg i" "ta emot" " var i helvete är hammaren".....men lycka ändå! Njut av din solokvist dag/kväll!

Kram
Jeanette

PS Gillar den gula färgen

PPS Tror jag ska hinna sy min kjol oxå....

Mary sa...

Enjoy - it is those times on my own that have kept me going these past few months!

Sonya sa...

Isn't that just the rub? When the house is full, you feel like there is so much to do and not enough hours and then when it's empty, you want them back.

Anonym sa...

Den är så bra, men jag har faktiskt aldrig sett den i verkligheten trots att jag är i Malmö ganska ofta. Var står den?

ellie sa...

Hmmm. how silly we all are. Want those quiet moments, without the *kid noise* - then when we get it (rarely, oh so rarely and for such a short time), we race about trying to fit everything in, or thinking about the kids, wondering what they're up to. I have to remind myself to sit quietly and still, the few moments I have for it.
I hope you find some more alone time soon. I love how you describe it as "sweet loneliness".

Esti sa...

oh, luckt you! Enjoy it!

Anonym sa...

Tack för tipset om skrinet! Vet du mer?